Här är ett gäng av de bra saker jag har varit med om hittills under min resa geom klimakteriet. Och några dåliga.
Kunskapen. Att lära mig mer har varit A och O. För att förstå mina symptom. För att få lugn i kroppen över att dessa förändringar har med klimakteriet att göra och inte är någon allvarlig sjukdom.
Träningen. Att fortsätta träna har hjälpt mig, även om det nästan enbart är konditionsträning.
Koffeinet. Det har dragits ner till nästan noll. Enbart morgonens kaffekopp finns kvar och jag upplever att jag sover bättre.
Alkoholen. Även den har påverkan på sömnkvaliteten för mig, så jag slutade dricka alkohol. För mig var det inte svårt, eftersom träningen gjorde att jag inte var så sugen på alkohol. Jag tror dessutom att jag fick min livsdos under studietiden i Lund …
Hormonbehandlingen. Jag tappar inte längre hår i mängder. Värken i ena stortåleden och handlederna har gått över. Inga nattsvettningar och jag sover oftast bra. Hjärtrusningarna är borta, liksom suset i öronen. Min klimakterieilska och -oro börjar lägga sig. Jag känner alltmer igen mig själv.
Se mönster över tid. Min inre strukturnisse gick bananas och skapade ett Exceldokument för att följa upp symptomen och hur jag mår. Några noteringar per månad blir det numera och det ger en bra överblick över tid. Det underlättar för mig att se mönster och det är till hjälp i samtalen med min gynekolog.
Sömnen. Jag har alltid varit petig med min sömn. Jag behöver minst sju timmar men tar gärna åtta, så jag tar mig i säng i hyfsad tid.
Min egen inställning. Tidigare tyckte jag inte att jag kunde ta ordentliga pauser under arbetstid eller att det var okej med sämre dagar på jobbet. Jag vet att det låter underligt med tanke på att jag är en hr-person och borde veta bättre. Nu tar jag i större utsträckning pauser och jag har ökat medkänslan för mig själv. Orken finns inte där alla dagar och det är okej.
Prio för veckan. Varje arbetsvecka börjar jag med att lista veckans tre viktigaste uppgifter. När det blir för mycket eller för spretigt i mejlboxen, huvudet eller to-do-listan, går jag tillbaka till de tre priouppgifterna. När de är klara blir jag lugn och kan ta helg med gott samvete.
Och de lite sämre
Sockret. Choklad, godis, kakor. Åh, det är ju så gott! Jag försöker minimera det men lyckas knappt.
Styrketräningen. Det är orimligt tråkigt att vara på utegymmet men hellre det än ett gym inomhus – för jag vet ju inte hur man gör. Gymmiljön lockar inte för fem öre. Men jag förstår att jag behöver ta hand om mina muskler för att orka med livet och vara den pigga och starka 80-åring jag vill vara framöver.
Be om hjälp. Vad jag brottas med det här. Mitt jag-kan-själv-mantra är starkt, speciellt inom de områden jag själv behärskar eller tycker att jag borde behärska. Att inse att jag i perioder inte har samma kraft och energi som tidigare, och därmed behöver be om hjälp, åh, vad det är svårt.
Orosdagboken. Jag tänkte att jag skulle börja skriva dagbok igen för att få ur mig saker. En mycket fin vän, som dessutom råkar vara psykolog, tipsade om att skriva orosdagbok när oron ockuperar tankarna. Dit har jag inte kommit – än.
Vill du veta mer?
Det du har läst är ett utdrag från boken Klimakteriet på jobbet. Här hittar du ett smakprov från boken, länkar till var du kan köpa den och även information om författaren.