Idag har jag varit praktikant på förlaget i en månad och tio dagar, vilket betyder att jag bara har en vecka kvar. Under den tiden har jag formgett inlagor på böcker (nya och gamla), gjort omslag och omslagsbilder, ritat mönster och letat perfekta färgkombinationer, äntligen lärt mig skillnaden på styckesformat och teckenformat (använd ALLTID styckesformat) och massa annat kul.
Trots att allt detta har varit otroligt lärorikt och garanterat kommer att ge mig massa erfarenheter till framtiden, har mina viktigaste lärdomar ändå ingenting med formgivning eller grafisk design att göra. Här kommer de fem absolut viktigaste sakerna jag lärt mig, för alla er där ute som inte kommer få chansen spendera sex veckor som praktikant på Eget förlag.
1. Den sanna betydelsen av ordet ”nätverka”
Innan jag började på praktiken fick jag rysningar när någon sa ordet ”nätverka”. Särskilt när det dök upp i slutet av en mening som började ”Om ni någonsin vill ha ett jobb är det jätteviktigt att”. Men att nätverka kan vara så otroligt mycket olika saker, både uppstyrda träffar på hotell med presentationer och visitkort, men även tårta en vanlig eftermiddag där folk droppar in helt oplanerat tills det känns som ett kalas.
Under mina veckor på förlaget har min kontaktlista på LinkedIn växt med ungefär 200 % (beror delvis på att jag bara hade typ 5 kontakter sedan innan, men ändå) och för varje person som tackar ja till min förfrågan minskar läskigheten i ordet ”nätverka”.
2. Hur man får det man vill ha utan att be om det
Om man konsekvent använder ordet ”lakritsälskare” i beskrivningar av sig själv, händer det nästan dagligen att en kund dyker upp på ens kontor med just lakrits. Detta är ett tips som jag absolut vill ta med mig ut i arbetslivet, men eftersom lakrits är något av det äckligaste jag vet (förlåt Joakim, vet att du tar detta mycket personligt) funderar jag på vad jag istället kan ha i min egen beskrivning. Kanske ”chokladpralinsätare”, ”oxfiléavgudare” eller ”central-lägenhet-med-två-rum-och-kök-fantast”?
3. Varför man aldrig ska vara artig
Jag har aldrig varit särskilt bra på att ljuga, och har alltid sett det som en svaghet hos mig själv. Om någon frågar vad jag tycker om deras nya tröja är sannolikheten stor att jag ler tillgjort och säger ”jäääättefin” i min ljusaste röst innan jag omedelbart byter ämne och pratar om något annat.
På praktiken har jag lärt mig att strunta i artighetsljugandet och istället säga ärligt vad jag tycker och tänker. Det kan faktiskt hända att alla andra tänker samma sak, men är för artiga för att säga något. Det kan också hända att du råkar kalla din handledare för ”sur gammal gubbe” i förbigående en onsdagsmorgon, men det är en risk man får ta. Ärlighet varar alltid längre än artighetsljug, som man brukar säga.
4. En kund är bara en kompis som betalar för din tid
Låt mig lite kort beskriva de bilder jag fick upp i huvudet när någon sa ordet ”kundmöte” för sex veckor sedan: Människor i kostym och breda axlar, svart kaffe i vita koppar, konferensrum med Ikea-konst på väggarna, Powerpointpresentationer och budgetförslag, handskakningar, tillgjorda leenden och dyra armbandsur som ständigt påminner om tiden som tickar långsamt framåt.
Låt mig nu beskriva ett exempel på ungefär hur ett kundmöte kan se ut här på förlaget: Kunden kommer in och möts av kramar och stora leenden, kunden har med sig lakrits, kunden får presenter, man äter tårta och berättar om sina liv, pratar seriöst om det riktiga ärendet en stund, avslutar med att kramas igen och prata om nästa gång man ska ses och har sedan två praktikanter som är extremt förvirrade och ställer frågan ”Hur länge har ni varit kompisar?”. Svaret är såklart: ”Vi behandlar alla kunder så.”
5. Vissa saker håller inte för alltid (t.ex. min rygg)
Ibland finner man sig själv sittandes vid datorn med benen uppdragna, huvudet på sned, ena armen i godisskålen och andra scrollandes på datorn. Det är i sådana stunder Helene och Joakim tittar på en medlidsamt och säger ”när du blir äldre kommer du förstå hur viktigt det är att sitta rakt”. Tills dess behåller jag nog min position som jag kallar ”ostkrok med ryggproblem”.