Ett, två, nej tre, oj fyra – till och med fem – fingrar fick jag upp i luften när jag räknade. Ju mer jag tänkte, desto fler fingrar blev det. Det handlade om antal rehabärenden jag haft i mina hr-roller som kanske inte var sjukskrivningar på grund av utmattningssyndrom, utan hade med klimakteriet att göra.
Som jag skämdes när jag insåg detta. Varken medarbetarna, cheferna, företagshälsovården eller jag hade lyft klimakteriet som en möjlig orsak till problemen. Jag tror att det uteslutande berodde på att ingen av oss hade kunskapen, men jag skäms ändå nu i efterhand.
Hr är ett brett område där det krävs kunskap om bland annat rekrytering, utveckling av ledare och team, lönesättning, MBL-förhandlingar, uppsägningar, arbetsmiljöfrågor, hr-data, organisationsutveckling, företagskultur, AI, misskötsamhet och rehabilitering. Men klimakteriekunskap hade inte dykt upp i arbetssammanhang för mig innan jag började räkna rehabfallen på fingrarna.
Besynnerligt!
Klimakteriet är trots allt en livsfas som hälften av jordens befolkning går igenom och som på något sätt påverkar den andra halvan. Och klimakteriet följer med till jobbet, oavsett om vi vill det eller inte. Det finns ingen avstängningsknapp under arbetstid.
Det började med panikångest
När jag var i trettioårsåldern såg jag klimakteriet som en gråhårig gammal dam med permanentat hår, ungefär som min mormor såg ut när hon var sjuttio. En totalt felaktig bild, skulle det visa sig. Det fick jag känna på redan innan jag hunnit fylla fyrtio. Då hade jag precis startat eget, det var mitt i pandemins första omtumlande år och barnen var i åldern då de behövde följas till skolan. Det var just utanför skolan den började, min första panikångestattack. Jag blev vettskrämd.
”Nu dör jag!” tänkte jag.
Pulsen hördes i öronen, det susade, jag blev yr och det kändes som att halsen snörptes till. Jag tog mig till hemmakontoret på något sätt, lade mig på soffan och var helt blickstilla. Fokuserade på att andas.
När det värsta lagt sig ringde jag vårdcentralen och fick en tid samma dag. Med bultande hjärta tog jag mig dit. Jag grät och berättade om upplevelsen för läkaren, som drog slutsatsen att jag var stressad och behövde ta det lugnt.
Men jag var väl inte stressad? Eller? Tog det mer på mig att driva eget än vad jag själv förstod?
Några månader senare kom ännu en panikångestattack. Samma visa igen: den gick över inom en halvtimme, besök på vårdcentralen och läkaren tog återigen upp stress. Men jag var fortfarande inte stressad. Jag hade koll på jobbet, sov gott, tränade och åt hyfsat nyttigt. Vad handlade detta om?
Någon tid senare kom en tredje attack, men då hade jag lärt mig att de går över och att det inte var lönt att be läkaren om hjälp att förstå vad det handlade om.
Det som också kom och gick i varierande omfattning var störtblödningar, öronsus, smärta i en stortåled, värk i handleder och fingrar, genomsvettiga uppvaknanden mitt i natten, nedstämdhet, håravfall, ilska (himmel vad jag fortfarande kan bli arg!), myror i benen om kvällarna och oro för saker jag aldrig varit orolig för tidigare. Jag fick också känna på en ny upplevelse. Jag som gillade att jobba och hålla igång mötte nu ett inre motstånd. Jag var inte mitt vanliga jag, vare sig på utsidan eller insidan.
Av en ren slump råkade jag läsa om förklimakteriet på Instagram. Vad var detta? Förklimakteriet, jag hade aldrig hört ordet. Ju mer jag läste, desto fler polletter trillade ner. När jag sedan hittade en checklista över vanliga symptom – utöver de klassiska vallningarna, svettningarna och torra slemhinnorna – förstod jag. Jag var i förklimakteriet. Insikten gav mig ro. Det fanns en förklaring till de underliga kroppsupplevelserna, trots att jag inte var en gammal dam med permanentat grått hår.
Brist på kunskap, överallt
Hur kan det vara så att jag saknade kunskap? Den kortaste förklaringen jag landat i är denna: för att många gör det.
Anledningen till denna kunskapsbrist är bland annat att det saknas tillräcklig forskning om klimakteriet. Det kan verka underligt när det är en fråga som rör hälften av jordens befolkning och det dessutom inte är något nytt påfund.
Kvinnor har setts som ”besvärliga” forskningsobjekt. Risken för att skada ett eventuellt foster och preventivmedels eventuella inverkningar har varit två anledningar till att utesluta kvinnor från forskningsstudier. Menstruationscykelns fyra faser innebär dessutom att det behövs fyra försöksgrupper plus lika många kontrollgrupper i forskningsprojekt där fertila kvinnor ingår. Då har vi inte ens räknat med de kvinnor som har passerat klimakteriet och inte längre är fertila. Av praktiska och ekonomiska skäl har det därför varit lättast att forska enbart på dem som saknar hormonella fluktuationer, alltså män. På bekostnad av flera miljarder människor.
Min kvinnliga läkare, född samma år som jag, blev närmast förundrad över att jag kände sådan hopplöshet och uppgivenhet och hade en sak att erbjuda: antidepressivt läkemedel.
– Anställd, 46+
Den här forskningsbristen skapar följdeffekter inom vården, som i stor utsträckning också saknar klimakteriekunskap. Det är inte enskilda läkares, gynekologers eller annan vårdpersonals fel. Det är ett systemfel och vårdutbildningarna behöver förbättras. Det råder dessutom inte konsensus om den kunskap som finns, särskilt inte om hormonbehandling.
Det läkarkåren verkar vara överens om är att det saknas forskning. No shit, Sherlock!
Orättvis vård
Tillgången till klimakterieutbildad vårdpersonal är ojämlik i landet. Det är många som inte får rätt hjälp. Jag har läst exempel på exempel från kvinnor som blivit runtslussade mellan olika vårdinstanser. De har besökt fysioterapeuter, gynekologer, psykologer och hjärtläkare och ingen ser helhetsmönstret – att symptomen beror på klimakteriet.
Dessutom är det värre för dem som inte har möjlighet att ta en dags semester för att bege sig till en gynekolog eller läkare långt hemifrån, eller betala tusenlappar för ett privat vårdbesök. Den som bara har den närmaste vårdcentralen att tillgå har oftast inte samma möjlighet att få hjälp just på grund av kunskapsbristen. Att bostadsort och privatekonomi ger olika förutsättningar för att gå igenom klimakteriet är bedrövligt!
På högstadiets biologilektioner lärde jag mig om farorna med att bli gravid, men ordet klimakteriet nämndes inte alls. Jag är inte ensam om denna kunskapslucka.
För ett par år sedan frågade Socialstyrelsen 1 500 kvinnor hur förberedda de hade varit på klimakteriet. Enbart en av tio svarade att de hade mycket bra koll på vad som väntade. Ungefär hälften var förberedda på något sätt.
Hur förberedd kan du vara på något du saknar kunskap om? Hur ska du kunna få hjälp att må bättre när varken du eller vårdpersonalen vet vad det handlar om?
För att få rätt hjälp behöver du som går igenom klimakteriet veta vad som väntar dig – och var hjälpen finns.
Hur är det på jobbet?
När jag skulle skriva denna bok tog jag fram en enkät om klimakteriet på jobbet. Jag fick över 120 svar från vänliga människor på Linkedin. Jag efterlyste goda jobbrelaterade exempel men fick väldigt få. Det lät mer så här istället:
Jag fick själv söka info och prata med jämnåriga kvinnor när jag mådde som sämst och inte kände igen mig själv. När jag hade läst lite förstod jag hur det hängde ihop. Till slut fick jag tid hos en kunnig gynläkare där jag fick bekräftelse och hjälp. Efter det mådde jag bättre psykiskt och var inte lika trött. Med rätt medicin har till och med ledvärken släppt. Är så glad att jag efter två år tog tag i det här.
– Chef, 46+
Som jag gissat visade min enkät att fler personer pratar om klimakteriet med sina kollegor än med sina chefer. Min tolkning av detta är att personen i klimakteriet upplever att det är känsligare att ta upp frågan med chefen på grund av dennas ansvar för och påverkan på arbetsbedömning, lönesättning och karriärmöjligheter. Det blir lättare att prata med kollegorna än chefen. Därför har kollegorna ett viktigt ansvar i denna arbetsmiljöfråga, där de kan hjälpa till genom att lyssna och stötta. Med detta sagt är det ännu viktigare att chefen bemöter klimakteriet med omtanke och förståelse, samtidigt som chefen är tydlig med det som ingår i arbetsuppgifterna.
Det kan bli jobbigt värre
Eller: voilà, här kommer en parad med tråkiga exempel.
Som arbetsgivarrepresentant har jag oftast resonerat att medarbetare får hjälp av den offentliga vården gällande sjukdomar och ohälsa. Jag har också tänkt att medarbetare av integritetsskäl inte ska behöva berätta om allting för vare sig chefen eller Anna-Karin på hr.
Det är lätt att fortsätta med ett liknande tankesätt även när det kommer till klimakteriet. Nackdelen är att det inte fungerar. Personer i klimakteriet kan ha svårt att få hjälp av den offentliga vården. Lyfts inte frågan på arbetsplatsen finns det en risk att jobbet påverkas av klimakteriet – trots att det kan verka som en fråga för den enskilda individen.
För att ge en bättre förståelse för effekterna av klimakteriet på jobbet kommer här några exempel. De är tagna från olika delar av världen, men jag tycker att de mer eller mindre går att översätta till det svenska arbetslivet.
Både brittiska Department of Education och Government Office for Science har rapporterat om klimakteriets ekonomiska påverkan på det brittiska arbetslivet och individerna själva och hur det leder till produktivitetsförluster för organisationerna. De lyfter bland annat fram dessa negativa effekter: lägre engagemang, högre sjukfrånvaro, en ökad längtan efter att säga upp sig från jobbet och en minskad förmåga att utföra sina arbetsuppgifter. Klimakteriet kan också leda till en ökad personalomsättning och mer frånvaro, eftersom kvinnor behöver vara lediga från jobbet när de mår sämre vissa dagar eller när de slussas mellan olika vårdinstanser i hopp om att få hjälp.
En annan sak som gör mig som hr-person ledsen och bekymrad är att en av fyra amerikanska kvinnor tackar nej till chefsroller just på grund av klimakteriet. Tänk vad organisationer går miste om när det kommer till fler perspektiv, mångfald och förebilder bara för att klimakteriet ska döljas på jobbet.
Fler sifferexempel
Jag vet att många behöver få information svart på vitt för att kunna ta frågan vidare internt i sin egen organisation. Därför kommer här konkreta siffror.
Enligt den brittiska hr-organisationen CIPD har 53 procent av alla arbetsföra kvinnor mellan 40 och 60 år minst en gång behövt stanna hemma från jobbet på grund av klimakteriebesvär. World Economic Forum berättar att klimakteriebesvär resulterar i ungefär fjorton miljoner förlorade arbetsdagar per år i Storbritannien.
Använder man Medhelps räknesnurra för sjukfrånvarokostnader och knappar in grunddata för en svensk organisation med hundra anställda, 5 procent sjukfrånvaro (av alla typer) och en genomsnittlig månadslön på 35 000 kronor blir kostnaden för all sjukfrånvaro ungefär 2,3 miljoner kronor. Per år.
Fawcett Society har rapporterat att 10 procent av brittiska kvinnor säger upp sig på grund av brist på stöd kring sina klimakteriesymptom och nästan 20 procent funderar på det, enligt CIPD.
Hela världens produktivitetsförluster som beror på klimakteriet uppgår till ungefär 1 500 miljarder svenska kronor, enligt Bloomberg. Årligen. Det motsvarar en gratis utelunch för alla yrkesarbetande svenskar varje arbetsdag i över tio år.
Ungefär 25 procent av svenska kvinnor upplever att klimakteriebesvär påverkar dem negativt i arbetssammanhang, visar en rapport från Apoteket Hjärtat. I Storbritannien, där man har kommit längre med samtalen om klimakteriet, säger sju av tio kvinnor att de upplever att klimakteriet påverkar dem negativt i jobbsammanhang.
På svenska och norska arbetsplatser med få kvinnor över 45 år märks negativa effekter av klimakteriet, enligt rapporten The menopause “penalty” av Gabriella Conti med flera. Kvinnorna upplever lite stöd och förståelse från chefer och kollegor, eftersom få delar kvinnornas upplevelser och för att klimakteriekunskap saknas på arbetsplatsen.
Fundera på
- Hur många i din organisation är i klimakterieåldern? Hur många av dem kan vara i farozonen för att säga upp sig? En sak som kan vara bra att veta är att en rekryteringsprocess ofta tar minst två månader och kostar från 150 000 kronor och uppåt.
- Hur stor andel av sjukfrånvaron i din organisation står kvinnor i åldern 40–60 år för? Vad kostar den här frånvaron i kronor? Vad är kostnaden i mänskligt lidande?
Värt att komma ihåg är att alla klimakteriebesvär inte behöver påverka arbetsförmågan, men de finns med i bakgrunden under arbetsdagen.
Vill du veta mer?
Det du har läst är ett utdrag från boken Klimakteriet på jobbet. Här hittar du ett smakprov från boken, länkar till var du kan köpa den och även information om författaren.