”God morgon”, säger jag och tittar med pigga ögon på receptionisten.
Hon ser inte lika pigg ut men har sagolikt platt, glansigt hår och svart kavaj. ”God morgon”, svarar hon utan att röra på munnen eller ansiktet. ”Vad kan jag hjälpa dig med?”
”Louise heter jag och jag ska börja jobba här idag.”
Jag har ett så fånigt stort leende. Jag har väntat på den här dagen länge och nästan inte sovit något på grund av förväntan och pirr. Trots det är jag inte det minsta trött.
Jag är tjugofem år och har äntligen satt min fot på kontoret som jag trånat efter i flera år. Jag har studerat i fem år, praktiserat och haft jobb jag inte gillat. Titeln är numera vacker och översätts till ”någon som räknas”. Jag är så sjukt redo och förväntar mig att företaget vilken sekund som helst ska smälla av en konfettibomb för att fira att jag är här.
”Jaha”, säger receptionisten. ”Det är mer än jag känner till. Vilket företag ska du börja på?”
Jag säger bolagets namn och ler stort. Det är en relativt nybildad koncern med flera bolag, och jag ska jobba på det bästa av dem.
Det rycker i kvinnans ögonbryn och hennes osäkra blick gör något med mitt leende.
”Jag ingår i Kalles team. Jag börjar idag och skulle träffa honom här klockan nio”, fortsätter jag för att visa på min legitimitet.
”Kalle? Men han är inte ens här idag! Är du säker på att du ska börja här?”
”Ja!”
Mitt kontrakt säger dagens datum. Jag är helt säker på att jag är här rätt dag, för jag har räknat ner sedan vi skrev på kontraktet för tre månader sedan. Jag drack bubbel kvällen jag skrev på och stretade mig igenom den sista tiden på mitt förra jobb i väntan på idag. Men självsäkerheten tryter en aning och jag känner mig plötsligt osäker. Har jag missuppfattat det? Tänk om jag kanske inte ska börja jobba här – alls.
”Jag ringer honom så ser vi vad som hänt här. Ta en kaffe och sätt dig ner så länge.”
Jag är snopen och förlägen. Jag känner mig som en som inte alls hör hemma där jag är. Som kusinen från landet, eller något som släpats in.
Receptionisten ringer och ringer under en kvart och har slutligen en viskande och frustrerad dialog med, vad jag antar är, min chef. De lägger på och jag tänker att nu händer något som puttar bollen i rätt riktning.
Jag väntar ytterligare en kvart innan min telefon ringer. Kalle är i luren.
”Super-Louiiiiiiiise! Sitter du i repan och väntar på mig?”
Skratt, skratt i ett tonläge som visar att det är jag som har gjort bort mig – inte han.
”Ja, det gör jag.” Osäkert skratt. Ordlöst ber jag honom att ta bort känslan jag sitter med.
”Men du ska väl inte börja idag heller?” ”Eh … jo.”
”Men du börjar väl först om två dagar?” ”Eh … nej.”
”Jo, men lilla gumman! Du måste ha tagit fel på datum. Det är i övermorgon du börjar.”
”Eh … alltså det står dagens datum på mitt kontrakt.”
”Åh fan!” Nytt skratt, som än en gång visar att jag har fel och han har rätt, och nu ska han vara schysst på chefsvis. ”Jag har heeeeelt missat detta. Jag har så jäkla mycket i pipen nu, vet du, att jag inte hinner med någonting. Det är så jäkla många roliga kunder och allt bara händer på en gång. Så sjukt galet kul! Men du, sorry alltså. Det här var ju klantigt! Nu gör vi såhär att du går hem igen och så får du lön för de här två dagarna, och så kommer du tillbaka i övermorgon och börjar när du egentligen ska börja. Okej?”
”Fast jag skulle ju helst vilja börja idag.”
”Jag fattar. Jag fattar. Men nu är det såhär att jag inte är på plats, va. Jag är iväg och far heeeela dagen. Du vet, det är så mycket i pipen nu att jag inte hinner in för att ta emot dig ordentligt idag. Men vi kör klockan nio i övermorgon, så tar vi en lunch ihop då. Okej?”
Nej, inte okej! tänker jag, men vad jag säger med en suck är: ”Okej, så gör vi.”
”Grymt! Fasen vad jag ser fram emot att få dig på plats! Det här kommer att bli så sjukt bra!”
Han lägger på när bara han har hunnit säga hej då. Kvar sitter jag med telefonen i örat när samtalet kopplas ner.
Jag går med kaffekoppen till receptionisten och nu ler hon mot mig.
”Du hade tagit fel på dag, va? Det är sånt som händer. Jag har inte varit med om det förut, men det är så det blir ibland. Nytt försök snart igen då!”
Jag skrattar lite osäkert tillbaka och det känns som att jag backar ut genom dörren.
Jag tar tunnelbanan hem till min lilla lägenhet och sätter mig i soffan med susande trafik utanför fönstret. Katten är glad att jag kom hem igen. I väskan ligger den svarta mappen med alla dokument som rör anställningen: A-skattsedel, lönekonton, adress och anställningskontrakt. Dagens datum är synligt. Jag ser inte fel och jag hade inte fel. Jag kanske borde ha stämt av med Kalle redan förra veckan, så han var beredd på det. Eller skulle han kanske hört av sig till mig? Vem bär ansvaret här egentligen? Jag vet inte vid det här laget för jag är alldeles färsk på marknaden. Och jag är så rädd för att göra fel i den här fina organisationen att jag spelar med och tänker att det måste vara mig det är något knas med, inte Kalle. För han är ändå välkänt duktig och bra.
Det jag vet är att min förra anställning hanterades ganska annorlunda och klart bättre. Bättre för mig i alla fall. Och troligen bättre för företaget också.
”Du klarar dig själv, va?”
Det går två dagar och jag samlar mod att ta tunnelbanan tillbaka till kontoret. Klockan är strax före nio och jag öppnar dörren med skölden redo, beredd på att förlöjligas igen men också redo att inte bli utsatt utan insläppt.
I receptionen sitter samma kvinna som i förrgår. ”God morgon. Vad kan jag hjälpa dig med?”
”Hej, jag var här i förrgår och trodde att jag skulle börja jobba då, men idag är rätt dag.”
”Just det! Det var ju du som hade tagit fel dag. Så dråpligt! Men idag är Kalle här så jag ska ringa på honom. Du kan ta en kaffe så länge så kommer han snart.”
Jag upprepar dejten med kaffemaskinen och sätter mig i en av fåtöljerna igen. Än en gång får jag vänta en stund. När Kalle dyker upp kommer han inte från kontoret, utan trapphuset. Det är slutet av oktober och han har en tunn dunjacka och regndroppar i håret. Han pratar i telefon och gör först ingen ansats att lägga på, utan skrattar högt med någon han kallar Jonis, men till sist avslutar han samtalet med en mening om att han verkligen behöver gå nu för han har så mycket att fixa med.
Han ser mig i fåtöljen. ”Super-Louiiiiiiise! Välkommen!” Han dundrar mot mig och ger mig en stor, regnblöt kram. ”Fan, vad lång du är! Har du alltid varit såhär stor?” Han skrattar. Det är ingen fråga som kräver svar, utan det är mest ett konstaterande.
Har du alltid varit såhär liten? vill jag kontra med, men jag är tyst eftersom jag varken är modig eller självsäker nog. ”Jag är ledsen att jag är sen. Det är så sjukt mycket att jag inte hinner med. Men nu ska vi köra! Jag har möte klockan tio så vi har”, han tittar på klockan, ”ungefär fyrtio minuter på oss. Jag ska hänga av mig mina grejer så hämtar jag upp dig snart. Har du fått kaffe? Ta annars en kopp och vänta en liten stund så kommer jag.”
Jag är inte ens med i vår dialog. Det här är en monolog mellan honom och honom, och jag är någon form av åskådare. Tio minuter senare blir jag äntligen upphämtad. Fast först ska han också ha kaffe.
Vi hittar ett rum som han inte har bokat men som vi nog kan ta, säger han. ”För när jag sitter därinne brukar nämligen ingen annan försöka sno rummet.”
Det visar sig att det inte finns någon dator beställd till mig. Inte heller en telefon eller ett telefonnummer. Jag har ingen mejladress och ingen av kollegorna har fått information om att jag börjar.
Allt det är i och för sig sekundärt, anser Kalle, eftersom jag ändå ska ut på konsultuppdrag inom kort. Därför kommer jag inte att befinna mig på plats i företagets lokaler. ”Så det är inte så noga. Det är klart att alla de där sakerna ska ordnas på sikt. Det löser jag såklart! Ja, ja, ja, jajajajajajaja. Oroa dig inte.”
Under resterande tid får jag en föreläsning om hur han byggt upp bolaget och de kriser han tagit sig igenom professionellt – och privat – och slutligen får jag en redovisning av vilka otroligt fina kunder de har som ger svarta siffror på sista raden … och att han dragit in åttio procent av dem.
Du skulle kunna tro att han är den enda anställda på företaget så mycket som han åstadkommer, men jag får veta att jag är nummer sjuttio in och att de har vuxit massor genom förvärv – där hans lilla bolag köpt upp ett större, och nu har de så fina muskler.
Allt det här klär han i vackra ord för mig. När tiden är slut reser han sig upp. ”Jag har ett nytt möte nu, men du klarar dig själv, va?”
Och jag är lämnad ensam. Ingen annan möter upp. Ingen kommer för att hälsa eller ta hand om mig.
Jag bestämmer mig för att jag inte kan sitta där hela dagen, utan att jag får försöka ordna min egen administration och introduktion. Så jag tar kontakt med löneavdelningen, som får lägga upp mitt lönekonto, och hänger med it för att skapa en mejladress och få en telefon. Varje avdelning behöver ringa Kalle för att få bekräftat att jag börjar och inte är någon random person från gatan med vanföreställningar. Sedan går jag runt och hälsar på alla kollegorna som lika förvånat undrar vem jag är och varför jag går runt och säger att jag jobbar där utan att de har fått någon förhandsinformation.
Kalle ser jag inte röken av – och den där lunchen vi skulle ta blir aldrig av. Ingen av mina nya kollegor undrar om jag vill följa med dem ut, så jag köper en matlåda på stan och äter med matlådefolket på kontoret. De jobbar på andra avdelningar, men de är ändå kollegor och människor som jag försöker hålla humöret uppe med.
Det fortsätter såhär. Ingen ordentlig introduktion, inget ordentligt välkomnande, men däremot en acceptans från mitt håll att det nog är såhär det är – för alla.
Några veckor senare, när nästa nyanställda börjar, finns det dator, telefon, mejl, introduktionsprogram och blommor på hans skrivbord. Ett meddelande har gått ut till kollegorna och alla är förberedda på hans ankomst. Men så har han också en annan chef. En helt annan chef som inte har så mycket annat i pipen och som dessutom prioriterar att välkomna och ta hand om nyanställda så att de känner sig välkomna.
När jag kommer ut på mitt första konsultuppdrag får jag ett helt annat välkomnande och blir positivt överraskad över hur skönt det känns att det finns en beredskap för att jag ska anlända och att jag är väntad. Känslan är så annorlunda mot hur det var på moderskeppet.
När första lönen kommer finns inte de där två extra dagarna med, de som jag har blivit lovad. Så jag får gå en runda till löneavdelningen, med kontraktet under armen, för att bevisa att jag visst var anställd de där första dagarna.
”Men du jobbade ju inte”, är svaret jag får. Så jag ringer Kalle. Han lovar att ordna upp saken, men trots det får löneavdelningen ingen information. Så jag ger upp.
Att reflektera över
- Hur skulle du beskriva Kalles ledarstil?
- Gör Kalles agerande honom till en dålig ledare? Varför då / varför inte?
- Om du skulle ge Kalle feedback på hans agerande, hur hade ett sådant samtal sett ut och vad hade det innehållit?
Vill du veta mer?
Det du har läst är ett utdrag från boken Chef eller rövhatt – en handbok i destruktivt ledarskap. Här hittar du ett smakprov från boken, länkar till var du kan köpa den och även information om författaren.