Från dess att jag var tolv år – upp till jag var fyrtio – hade jag olika typer av psykisk ohälsa, i varierande svårighetsgrad. Under alla dessa år har jag i stort sett hela tiden varit högfunktionell, jag har alltså presterat och fungerat mycket väl – åtminstone i arbetslivet.
Förmodligen var det uppenbart att jag ibland mådde ganska dåligt, men ingen tog upp det med mig eller ställde några frågor. Och jag gjorde allt för att hålla det hemligt. Utöver en kortare sjukskrivning har min psykiska ohälsa varit okänd för både chefer och kollegor.
Mina problem har varit min stora hemlighet. Jag har varit rädd och jag har känt skam och skuld.
Första gången jag blev chef var jag 26 år. Därefter var jag konsult, chef i Regeringskansliet och i Region Stockholm, och hade uppdrag som regeringens särskilda utredare i bostadsfrågor. Parallellt med det bildade jag familj, fick två barn och hade nära vänner och en bred bekantskapskrets.
På ytan har jag varit en lyckad och kanske även välmående person. Få har kunnat ana vad som pågick i mitt inre, det hade inte varit någon trevlig syn för dem. Naturligtvis drabbades min närmsta familj och min exman av hur jag mådde, vilket jag kan känna sorg över. Samtidigt är jag oerhört tacksam över det stöd och den hjälp jag har fått av dem.
Att bita ihop
Vissa perioder har varit bra med mindre oro och ångest. Andra gånger har jag varit hög av lycka, känt mig oövervinnlig och nästintill flygande, men det har då oftast varit en del av sjukdomsbilden.
Det har också funnits mörkare faser då jag inte har vetat om jag skulle ta mig igenom dagen eller om jag ens skulle orka fram till lunchrasten. Och vissa dagar gjorde jag inte heller det.
Flera gånger har jag gått genom kontorslandskapet, pratat med kollegorna, rådgjort i olika frågor, följt upp att vissa uppgifter är ”på rull” – för att sedan känna gråten eller depressionens förlamning komma över mig. Då stängde jag in mig på toaletten, ibland grät jag, djupandades och tänkte att jag inte kan ha det så här längre. Efter några minuter kom jag ut igen, gick in i nästa möte och presterade precis som om ingenting hade hänt, eller precis som om det inte var ett avgrundsdjupt svart mörker inom mig.
I sådana perioder har jag inte velat att någon skulle se mig för länge i ögonen för då skulle de få en glimt av vad som pågick inombords och kanske fråga hur jag mådde. Jag visste att jag inte skulle klara av det, då skulle spärrarna släppa och jag tappa kontrollen.
Att bita ihop, att klamra mig fast vid uppgiften, prestationen, statusen och hålla allt annat på behörigt avstånd, det var min livlina när det var som mörkast. Det var då mitt dubbelliv var som svårast och jag inte såg någon väg ut.
Så jag vet hur det är att släpa sig till jobbet, klistra på leendet strax innan du kommer fram till kontoret, ha ett kaos och nattsvart mörker inom dig, och ett huvud som spränger av överbelastning och alldeles för lite sömn i kroppen – och hålla en dragning, kanske för en minister. Eller inleda en planeringsdag för hela verksamheten. Varför inte hålla ett gränssättande samtal med en medarbetare, eller leda en tre timmars workshop om ledningsgruppens mest strategiska framtidsfrågor? Och jag vet hur det är att inte bara ha det så här några dagar varje månad eller under en jobbig period när barnen är små – utan mer eller mindre konstant i många, många, många år.
Ja, då är det bra att kunna konsten att bita ihop, trycka ner alla destruktiva tankar som väller upp, ignorera det hopsnörda bröstet som gör det svårt att andas och strunta i det envisa hamrandet och sprängandet i huvudet. Fokusera på uppgiften, på det som förväntas, att fortsätta prestera och leverera och passa in i ramen och i chefsmallen.
Vad jag vill med den här boken
I den här boken vill jag ge mina tips och verktyg för hur vi kan stötta chefer och ledare med psykisk ohälsa i arbetslivet och tips till den drabbade chefen själv. Jag ger min syn på hållbart ledarskap och varför det är så viktigt att verka för det och en mer inkluderande arbetsmiljö, även för chefer. Mycket har skrivits om stress, utmattning och återhämtning under de senaste åren, men det har fokuserats för lite på chefens hälsa och arbetsmiljö.
Genom att berätta om mina erfarenheter vill jag bidra till att bryta tabut om att vara chef med psykisk ohälsa.
Det är få chefer som i dag vågar vara öppna med att de mår dåligt.
Jag vill också visa att det går att vara chef och ledare med psykisk ohälsa och göra ett alldeles utmärkt jobb. Jag vill säga att du kan vara öppen med hur du mår och inte bli behandlad som mindre kapabel eller olämplig bara för det. Vi behöver öppna upp samtalet och våga se vad som finns bakom de fina chefsfasaderna. Genom att öka förståelsen för detta kan vi ge bättre stöd till chefer och ledare med psykisk ohälsa.
Förutom en bättre hälsa för personen, och ge fler i arbetslivet större möjligheter, leder en större öppenhet och inkludering också till att organisationer blir mer attraktiva arbetsgivare – och vem vill inte vara det?
Sedan flera år är jag fri från psykisk ohälsa och jag hoppas också att jag kan bidra till att sprida hopp om att det går att bli frisk! Det betyder inte att jag under de senaste åren inte har haft tuffa perioder eller ibland mått dåligt – men det är inte samma sak som att ha och leva med psykisk ohälsa.
Boken avgränsar sig till arbetsrelaterad psykisk ohälsa i första hand, även om jag har erfarenhet av annan psykisk ohälsa också. Boken är inte en sammanställning av aktuell forskning på området, inte heller en genomgång av vad som gäller för systematiskt arbetsmiljöarbete eller metoder för detta.
Vill du veta mer?
Det du har läst är ett utdrag från boken Chefens dubbelliv. Här hittar du ett smakprov från boken, länkar till var du kan köpa den och även information om författaren.