Det här är en bok för människorna som aldrig får reda på hur filmen slutar. Vi som har oändligt med spring i benen och kan påbörja allt utan att någonsin avsluta något. De oansvariga som glömmer att betala räkningar och alltid kommer sent. Och som är så allergiska mot tråkiga människor att vi ibland råkar gå iväg mitt i en diskussion eftersom vi hittat något roligare att göra.
Vi som stundtals lyckas hyperfokusera och därför är vakna till klockan tre på natten, då vi plötsligt inser att vi har kört ännu ett Youtube-maraton när vi bara skulle kolla mejlen och sedan lägga oss. Vi som lätt blir mittpunkten när vi träffar andra, för att sedan vakna utmattade dagen efter med en social baksmälla och känslan av att aldrig mer vilja träffa en annan människa.
Boken är en guide för människor som behöver rutiner mer än någonting annat i livet, men som får psykbryt av saker som schema och planering. Vi som får mental kramp av för långa köer och hellre ställer ifrån oss matkassen och går hem tomhänta. Och som alltid måste hitta vårt eget sätt att göra saker på.
En bok för oss som pratar utan att tänka, glömmer födelsedagar och torrkokar kastruller. Som har svårt att sova och självmedicinerar med allt vi hittar. För människorna som alltid borde gå omkring i skumgummioveraller eftersom blåmärken över hela kroppen inte är det sexigaste som finns – men som aldrig skulle få skumgummidräkten att fungera eftersom vi är prinsessan på ärten när det kommer till hur kläder känns på kroppen.
För oss som hade tänkt duscha men plötsligt upptäcker att vi istället vandrar omkring i lägenheten med en vattenkanna och en fjärrkontroll i händerna.
Några kallar adhd för en superkraft. Andra säger att det trasar sönder deras liv. Jag menar att vi mest fungerar på ett annat sätt. Det här är boken för dig och mig.
Min egen historia
Det jag minns från adhd-utredningen är hur jag grät och knappt fick luft. Att jag satt mittemot en namnlös psykolog, i ett anonymt rum, på något sjukhus och kände mig dum i huvudet.
”Du behöver inte kämpa så hårt”, sa hon.
Orden var tänkta att trösta mig men jag tog dem som en örfil. Givetvis behövde jag kämpa. Jag ville visa att jag kunde lösa den här uppgiften också. Men det kunde jag inte.
Under vissa delar av utredningen fattade jag ingenting. Brakade igenom isen och försvann djupt ner under ytan medan jag letade efter nästa lufthål. Och grät tills kroppen var dränerad på vatten.
Jag var 30 år när jag fick diagnosen. Då hade jag haft femton jobb, bott på ett fyrtiotal ställen, ätit lika många olika mediciner och träffat ännu fler läkare.
Äntligen hade jag fått förklaringen till varför jag inte fungerade som alla andra …
”Nu när du har adhd kan du få medicin om du vill”, sa psykologen. ”Och om du vill veta något kan du kontakta patientföreningen Attention. Hej då och lycka till!”
… men det blev inte alls som jag trodde.
Inte mitt fel
I och med diagnosen fick jag svaret och samtidigt ingenting alls. Det var något annorlunda med mig. Jag visste bara inte vad det var eller vad jag kunde göra åt det.
Även om jag fortfarande blir förbannad när jag tänker på psykologens nonchalanta inställning fick jag ändå med mig två värdefulla saker.
Det första var ett adhd-språk. Ett sätt att förklara mina svårigheter för mig själv och andra.
Det andra var inspirationen till att skriva den här boken – även om det tog mig fyra år av samlande, intervjuande och skrivande för att få till det.
Ibland försöker jag övertyga mig själv om att det inte är mitt fel att jag är så här. En blind människa rår inte för att den inte kan se. Döva människor får inte skäll om de inte hör vad du säger. Jag har ärvt min adhd på samma sätt som jag har pappas enorma stortår och mammas buskiga ögonbryn. Adhd:n är en del av vem jag är. Samtidigt är den något jag aldrig kommer att förstå eller acceptera.
Jag vet att jag är smart. Ändå känner jag mig som en idiot då det finns många saker jag inte klarar av. Dessutom är min adhd en ständig källa till överraskningar och ångest eftersom det som fungerade i går kanske kraschar mitt humör i dag.
Den omöjliga boken
Att ha adhd är som att vara med i en tävling där reglerna och förutsättningarna hela tiden ändras. Därför kommer du inte att kunna förbereda dig så att du klarar alla situationer. Däremot kan du bli bättre på att improvisera och ta hand om det snåriga och faktiskt kaotiskt roliga livet.
Dessutom har jag medvetet hoppat över allt som har med medicin och pengar att göra, eftersom det skulle kräva hundra sidor till och ändå inte bli bra.
Boken är främst skriven som en hjälp för dig som behöver den, oavsett om du har diagnos eller inte. Sedan tror jag även den kan vara en inspiration och förklaring till anhöriga, kollegor och vänner.
Den är också tänkt att visa vårdgivare och patientföreningar att det finns bättre tips än använd en kalender om du har svårt att planera dina dagar. Det tipset är lika användbart som om en körskola skulle försöka lära mig att köra bil genom att peka på bilen och säga det är ju bara att köra. Kvar står jag och tänker: Men säg HUR jag ska göra det då!
Allra mest är boken en guide för mig själv. Jag skrev den för att lära känna mig själv, mina styrkor och svagheter – och för att påminna mig om hur jag kan få livet att fungera bättre.
Boken är en verktygslåda, men liknelsen känns för myndighetsaktig och fyrkantig. Därför säger jag så här: Framför dig har du ett buffébord med bara efterrätter. Visst kan du trycka i dig av allt och må dåligt. Ännu bättre är det om du provsmakar lite här och där, äter mer av det du gillar och struntar i resten.
Alla tips lär inte fungera för dig. Eftersom adhd:n ser olika ut för olika människor är det omöjligt att skriva en bok som passar alla. Några tips kommer du att älska. Andra lär du hata eller inte förstå poängen med. Och vissa fungerar då och då, men inte alltid.
Vill du veta mer?
Det du har läst är ett utdrag från boken Joakims överlevnadsguide till adhd. Här hittar du ett smakprov från boken, länkar till var du kan köpa den och även information om författaren.