Det är inte ofta det händer, men idag var det dags. Att svettas i grupp. Cykla men inte förflyttas. Peppas och boostas av en spinninginstruktör. Trampa i takt till hög musik som jag annars inte lyssnar på.
Passet började 17.00 och jag var i tid, eller snarare tjugo minuter tidig, eftersom jag ville få en cykel längst bak. Ingen skulle se hur otränad och sliten jag var.
Jag var ensam i den stora salen med träningscyklar. Justerade höjden på sätet och styret, satte mig och började trampa lite lugnt för att värma upp.
In kommer två tjejer i 25-årsåldern och valde cyklarna precis framför mig. Jag blev ofrivilligt en aktiv lyssnare till deras samtal. De var studenter. En hade praktik på en förskola. Samtalet handlade om en grupp barn som hade lekt tillsammans, men där en kille inte hade fått vara med. De andra hade tydligen sagt det.
Då hade studenten gått fram till barnen och sagt: ”Nää barn, även han måste få vara med i leken.” Det hade blivit tyst en stund och sedan hade en av pojkarna sagt: ”Okej, du får väl vara med då. Du får vara lillebror … men du är inte född än.”
***
Vi behöver inte vara gamla för att uppleva utanförskap. Eller tvärtom. Redan när vi är unga skapar vi gemenskaper och stänger ute dem vi inte anser passar in. Tyvärr växer vi aldrig ifrån det. Paradoxalt nog är samhörighet och gemenskap det viktigaste i livet. Vill du ta livet av någon utan att åka dit, då räcker det med att marginalisera personen och låtsas att den inte finns.
Det genom tiderna bästa sättet att straffa en person på verkar ha varit att avskilja den från gemenskapen. Om du inte håller dig till lagarna och reglerna placerar vi dig i ett fängelse. Och om du inte håller dig till de gemensamma reglerna i fängelset blir det isoleringscell. Finns det något värre? Därmed förstår vi att det motsatta är det mest dyrbara och meningsfulla med livet. Gemenskap. Samhörighet. Sammanhang. Vi är skapade för att tillhöra varandra. Vi är en del av något större. Sammanhanget är meningen med livet.
Samhörighet förutsätter att vi blir sedda. I berättelsen med killen på förskolan fick han tills slut vara med i leken, om han var osynlig. Hur många har det inte så på jobbet, i sin familj eller i samhället? Till det yttre är de med i ett sammanhang och på samma gång är de osedda. Osynliga för att de kanske avviker från normen, eller inte ens det. Bara av den enkla anledningen att gemenskapen inte känner personen. För många är det då enklare att vara för sig själva än att känna sig ensamma i flocken.
***
Folk är beredda att göra vad som helst för att bli sedda, och sociala medier är i många fall skyltfönstret för detta. Jakten efter den perfekta bilden och fler likes är omättlig. Retuscherad och polerad yta. Vitkalkade stenar. Fint utanpå, tomt inuti. Alldeles för få saker som bjuder in till sårbarhet och att vi kommer närmare varandra.
Behovet att bli sedd har alltid funnits hos oss. Hur går det annars att förklara att 134 personer har erkänt mordet på Olof Palme, vår tidigare statsminister? Kan deras största behov vara att de vill bli sedda, snarare än att de längtar efter att få sitta i fängelse?
Brené Brown, doktor i socialt arbete och forskare i sårbarhet, menar att de som upplever en stark känsla av samhörighet är personer som verkligen har en känsla av att de är värdefulla.
”Jag känner en stark gemenskap med andra, det beror på att jag tycker att jag är värd att älskas.”
Den frågan vågar jag knappt ställa till en annan människa: ”Känner du dig värd att älskas?” Ändå är det där någonstans det börjar. Att acceptera och accepteras. För hur ska du kunna älska din nästa som dig själv, om du inte älskar dig själv?
Jesus säger att vi måste bli som barn för att komma in i himmelriket. Vad menas med det? Jag förstod lite av vad han menar en kväll när jag skulle natta min fyra-åriga Ester. Nattningsrutinerna var som vanligt: byta till pyjamas, borsta tänder, kissa, läsa bok. Sedan kom det som förändrade hela den gråregniga höstvardagskvällen. Ordet jag aldrig hört förr. En önskan som förenade oss. En oemotståndlig bön på en toalett.
”Jag är pussnödig, pappa.”
Att vara som ett barn innebär att vara sårbar. Och sårbarhet verkar vara födelseplatsen för tillhörighet.
Vågar du säga att du är pussnödig?
Vem skulle inte vilja jobba på ett företag som har värderingen pussnödiga? Vi tillbringar halva våra liv på jobbet. Om vi inte får vara sårbara där, så var då?
Vi är designade för att bli sedda. Att bli upptäckta, älskade. Att någon utanför mig ser mig och det goda jag bär på. Min tro understryker den tanken. Att vi är skapade för relationer och att Gud till och med var villig att bli människa för att visa oss hur mycket vi betydde för honom.
***
När jag började dejta min fru Kristin ställde jag en riktigt klyschig fråga: ”Vad har du för förebild i livet?”
Hennes svar nästan golvade mig.
”Jag har inga förebilder. Jag söker bredvidbilder.” Har du hört något liknande tidigare? Bredvidbild. Vilket fantastiskt ord. En människa som går bredvid mig, ser mig, hör mig och känner med mig. Vad mer krävs? Det finns något mer utanför själviskhetens staket. Det är du, min nästa. Min medmänniska. Vill du gå bredvid mig? Får jag gå bredvid dig och försöka se, höra och känna det du upplever? Du är värd det. Jag är värd det. Och du behöver inte vara perfekt, för det är inte jag.
Rädslan att inte bli älskade sluter oss, så vi försöker visa något som inte är sant genom att skriva dit nollorna bredvid ettorna, som jag tog upp i kapitlet om ärlighet. Det kan även vara så att jag stänger ute andra därför att de är så olika mig. De liksom hotar självet.
Men utanförskap går att bota. För gränsen mellan innanför och utanför finns bara i min ovilja att förstå. Innanför är där jag känner igen mig. Det är det jag känner samhörighet med och förstår. Utanför är motsatsen. Vet du vad det säger mig? Att gränser kan flyttas. De flyttas när vi vågar vara nyfikna och öppna för sådant vi inte förstår eller sådant som känns annorlunda. En annan människa olik mig. Ett annorlunda och nytt sammanhang.
Varför inte prova tanken om att det finns något nytt utanför de föreställningar du redan har?
ATT IDISSLA
- Jag är värd att älskas
- Ta emot som ett barn.
ATT SAMTALA OM
- Vem är killen från förskolan i din omgivning?
- Vad händer i dig när du möter människor som avviker från din norm?
- När vågar du vara sårbar?
- Reflektera över bredvidbilder.
ATT GÖRA
- Våga dela något som är jobbigt med någon du har förtroende för.
- Visa att du bryr dig om din förskolekille.
Vill du veta mer?
Det du har läst är ett utdrag från boken Det finns något mer. Här hittar du ett smakprov från boken, länkar till var du kan köpa den och även information om författaren.