”Visst borde han sluta? Han har ju ingen vision för verksamheten. Noll gnista, liksom.”
Det var inte första gången Sven bjöd hem mig. Han var medlem i församlingen där jag arbetade som ungdomsledare och brukade bjuda på fika. Samtalet var alltid detsamma. Sven var en framgångsrik entreprenör, kanske femtiofem år, och hade en stark karisma och pondus. Han om någon borde väl veta vad som krävdes för att få en verksamhet att blomstra? Därför sa jag sällan emot honom när han pratade illa om min chef, Erik.
Erik hade trots allt tappat en del av sin drivkraft, det kunde jag hålla med om. Allt mer gick på rutin.
”Du borde ta över”, brukade Sven säga till mig.
Jag kände mig smickrad. Att en framgångsrik man, som var minst trettio år äldre, såg potential i mig boostade mitt ego. Kanske var det därför samtalen med honom ökade i antal och kom allt tätare. Och kanske var det också därför jag blev mer uppblåst.
Min vardag började förändras. Inte för att jag hade nya arbetsuppgifter, utan för att min blick var annorlunda. Jag såg numera ner på min chef och sökte bevis för det Sven och jag pratade om. Saker som bekräftade min duglighet – och Eriks oduglighet.
Tiden gick och ämnet Erik är en dålig chef var nu någonting jag diskuterade med många fler än bara Sven. Det luriga med jämförelser är att de är usla vägvisare och bedrövliga vänner. Antingen gör de oss missmodiga eller högmodiga. Jag som alltid hade varit så tacksam – för jobbet, församlingen och staden jag flyttat till – blev mer besviken och mådde sämre, särskilt när jag behövde umgås med Erik.
I själva verket var Erik en härlig man. Han hade skön humor och var okomplicerad. Men min uppfattning om honom var förstörd på grund av en rutten vana.
Allt började med ett samtal. Det räckte för att plantera idén. Sedan förstärktes idén ju mer vi pratade om den. Plötsligt började vardagen handla om att hitta bevis för att hålla illusionen – att Erik inte var bra för organisationen – vid liv. Jag hade blivit en felletare.
En dålig vana är som en surdeg. Med tiden jäser den sig riktigt stor.
Min vardag blev sur. Allt var sig likt utom mitt sinne. Mina tankar om min chef tyngde mig och jag fokuserade enbart på vad han borde göra och förändra. Om Erik ändrade sig skulle jag må bra igen. Vilken lögn. Men eftersom jag nu bara såg med de glasögonen blev det min sanning.
Mitt i denna märkliga period hände något. Det var en helt vanlig kväll. Inga fanfarer. Inget starkt ljus. Men när jag tittar i backspegeln ser jag att något stort hände. Under min rutinartade kvällsläsning dök följande text upp: ”Den som unnar andra gott, blir välsignad.”
Du kan tolka den frasen som du vill. För mig var det som att polletten ramlade ner och placerade spotlighten på mig och det jag sysslat med.
Jag förstod att jag var tvungen att ändra min vana. Att jag ville ändra min vana. Tanken var att börja varje dag med att tacka Gud för Erik, och att be att det skulle gå bra för honom och hans familj.
Jag började redan nästa morgon och fortsatte sedan nästa och nästa. Efter en tid var min relation till Erik totalt förändrad. Han hade inte förändrats utan var samma sköna person, men allt kändes mirakulöst förvandlat. Min blick var förändrad. Min känsla var en annan. Jag sökte inte längre fel hos honom. Tvärtom: jag var tacksam. Vad hade egentligen hänt? Enkelt. En ny, liten vana fick tillåtelse att smyga sig in i min vardag – tacksamhet.
Under några månader av mitt liv var jag bokstavligen i Svens händer. Lät mig beröras av hans tankar. Och formades därefter. Men någonstans längs vägen lät jag andra händer ta över formandet.
***
Semestern, helgen eller festen. Vem längtar inte efter trion som får så stort fokus i våra liv? Vardagen kan inte tävla mot deras charm. Men skenet av obetydlighet är bedrägligt. Det är varenda dag som verkligen utgör våra liv. Det är där något nytt läggs till eller tas bort. En ny vana. En ny inställning. För varje dag blir någonting annorlunda.
Har du någon gång sett en krukmakare av det gamla slaget arbeta? En kruka kan variera i storlek och form. Ha olika ändamål. Det de har gemensamt är att de är resultatet av ett hantverk.
För att krukmakarens idé ska bli verklighet behövs enbart tre saker. En klump lera, en drejskiva och någon som formar leran.
För varje varv på drejskivan får leran en annan form. Ibland vidrör krukmakaren försiktigt leran med ett verktyg och skapar ett fint mönster. Magiskt. Men ändå inte. Enkelt och omfamnande vackert. Något nytt blir till för varje varv som går.
Du är – och kan bli. Du blir det du formas av. Vardagliga upprepade val blir till vanor. Summan av vanorna blir till karaktär. Karaktären speglar vem du är. Den är din ryggrad.
Livet är drejskivan. Du leran. Och vardagen skapas varv för varv.
Det som berör dig varje dag, under varje varv, formar den du är. Om valen är destruktiva och leran faller samman på drejskivan går det att börja om. Ja, faktiskt.
Vad händer om du bjuder in tanken varje morgon när du vaknar: Jag är på drejskivan, vem är min krukmakare idag? Du kanske kan vara uppmärksam och nyfiken på hur dagen kommer att forma dig.
***
Personligen älskar jag bilden av att det finns en högre makt som vill mig väl. Om jag tillåter mig själv att vara i Guds händer kan jag formas till något osjälviskt, kärleksfullt. Formas till det jag är ämnad att bli, om jag nu är ämnad till något.
Detta med syfte är någonting intressant, något oskiljbart från vardagen. För många fler än jag brottas med frågan om det vi ägnar vardagen åt verkligen är meningsfullt.
I rummet jag skriver i just nu finns en hel del saker. Ett skrivbord, en stol, en lampa, gardiner, en fåtölj. Allt runt omkring mig har ett syfte. Någon har format och designat det. Ingen ifrågasätter det.
Skrivbordet har fyra lika långa ben, vilket gör det stabilt. Det har en lämplig höjd, som gör det bekvämt att sitta vid och skriva. Någon har designat bordet. Det är en självklarhet för oss alla. Ett dött ting.
Tänk att allt som finns omkring mig har ett syfte. Ändå går de flesta människor under hela sina långa liv och funderar på vad det är för syfte med deras liv.
Jag tänker. Jag värderar. Jag kritiserar, till och med mig själv. Jag minns. Jag förlåter. Jag planerar. Jag skapar. Vi är alla otroliga och komplicerade. Ändå har vi svårt att tänka att vi är designade med ett syfte.
Någon säger att min designer heter slumpen medan den som designade mitt skrivbord har ett namn, en personlighet och viljan att det ska se ut precis som det gör.
Mitt liv får mening när jag tänker att det finns en högre makt som har designat mig och vill vara med och forma mig. Vardagen är hans drejskiva. I dessa händer vill jag vara. Om mitt liv är leran vill jag inget annat än att jag ska finnas på Guds drejskiva. Beröras och formas under varje varv av hans hand. Kanske blir jag mer lik den jag är ämnad att vara? Mer jag och mindre någon annan. Jämförelsen får mindre vikt. Det unika blir dyrbarare. För mig får vardagen ett annat perspektiv utifrån denna bild. Varje möte, varje händelse, varje val är en möjlighet att formas. Vem vill du välja till din krukmakare?
Livet blir inte som det blir.
Vi kastar inte tärning.
Det blir som du formas. Eller tillåter dig att formas. Du kan välja din krukmakare. Ibland kanske till och med välja bort sammanhang eller personer i din vardag som inte ska beröra och forma dig. Jag har medvetet valt en krukmakare som varje dag får påverka mitt liv. Du kan också välja. Vilken gåva.
ATT IDISSLA
- Tiden är min bästa vän.
- Jag är formbar.
ATT SAMTALA OM
- När är tiden din bästa vän?
- Finns det en Sven i ditt liv?
- Vilken vardaglig handling kan förändra dina relationer?
- Hur känns tanken om att vara designad?
ATT GÖRA
- Börja din dag med att skriva ner tre saker du är tacksam för. Gör det i tre veckor.
Vill du veta mer?
Det du har läst är ett utdrag från boken Det finns något mer. Här hittar du ett smakprov från boken, länkar till var du kan köpa den och även information om författaren.