Att tänka på att ta sitt liv är inte farligt. Det är till och med vanligt. De allra flesta av oss har någon gång tänkt att det vore skönt att slippa leva. Om du varit riktigt magsjuk så har nog tanken slagit dig, eller hur?
De flesta som har tankar på att ta sina liv låter det stanna vid tankar. Och de som har försökt en gång dör oftast av helt andra orsaker senare i livet.
Vi behöver vara medvetna om att psykologiska olycksfall är en process. Det kan börja med både omedvetna och medvetna tankar. Med tiden kan tankarna börja bli mer konkreta, och i värsta fall även leda till en handling.
Ibland går det snabbt
Bland barn, ungdomar och unga vuxna kan processen – från tanke till handling – gå fort eller till och med mycket fort. En förklaring är att frontalloben i deras hjärnor inte är fullt utvecklad förrän vid 25 års ålder.
Det innebär att ungas förmåga att förutse konsekvenser inte är fullt utvecklad. Risken finns att de istället för att tänka långsiktigt och logiskt utgår från vad de känner i stunden.
Det är inte alltid en ung människa förstår att livet tar slut, och att det inte kommer ett nytt som i ett spel eller i en film. Även om ingen vet vad som händer när vi dör är vi överens om att personen inte kommer tillbaka hit i alla fall.
Vinna tid
Vi som medmänniskor behöver finnas bredvid och förhindra att någon försöker ta sitt liv. Även om de flesta som har försökt att ta sina liv som sagt dör av andra orsaker senare i livet, har de ändå en förhöjd risk. Att en gång ha gått över gränsen mellan liv och död kan göra det lättare att korsa gränsen igen.
Och eftersom processen från tanke till handling kan gå så mycket snabbare hos unga behöver vi vara ännu mer lyhörda när de mår dåligt.
Det är alltid livsviktigt att våga prata om suicidtankar. Att säkerställa att människors tankar inte övergår till handling.
I många fall handlar det om att vinna tid. Att få den akuta smärtan och tanken att klinga av. Att hjälpa dem hitta livslusten igen.
Om du ser något, våga fråga
Robert, en vän till mig, berättade för en tid sedan om en händelse han hade varit med om. Han hade cyklat över en bro i Karlstad och sett en kille sitta där med huvan på tröjan uppdragen.
Eftersom Robert mindes något jag hade sagt om att våga vara medmänniska, och våga agera när vi ser någon som inte verkar må bra, vände han cykeln och åkte fram till killen.
”Är du okej? Hur mår du?”
Killen blev överraskad och undrade vad han ville egentligen.
”Jo, jag blev orolig när jag cyklade förbi och du satt här på bron. Därför ville jag bara kolla så att allt var bra.”
”Mm. Det är lugnt. Jag väntar på några kompisar.”
Robert cyklade vidare hemåt, mycket lugnare i själen.
Det här är precis det jag vill att min bok Hellre arg än död boken ska ge: mer kunskap och mod att vara medmänniska. Att våga fråga när du ser någon som inte verkar må så bra.
Visst kan du stöta på en och annan tonåring som undrar varför du stör genom att ställa sådana där dumma frågor. Men hellre det än att någonting annat händer.
Och det visar bara att det inte är så farligt att fråga.
Vill du veta mer?
Det du har läst är ett utdrag från boken Hellre arg än död. Här hittar du ett smakprov från boken, länkar till var du kan köpa den och även information om författaren.