När jag växte upp tog min pappa för sig mer när det gällde att boka in jobb och aktiviteter medan mamma jobbade halvtid, passade upp på familjen och tog hand om oss barn. När jag fick familj föll jag snabbt in i det ärvda mönstret.

Jag tog huvudansvaret hemma medan de andra i familjen hittade på saker utan att fråga mig, vilket gjorde mig sur. En dag insåg jag att det var jag som hade gjort det här möjligt. Istället för att sura vidare klev jag fram, såg till att ta plats och bokade in mig på aktiviteter. Nu tar jag för mig betydligt mer. För att det ska funka med familjen har jag och min man bestämt att vi stämmer av saker med varandra innan vi bokar in dem, för att undvika krockar och konflikter.

Som duktig flicka kanske du också låter familjen gå före dig själv. Det kan vara bra i vissa fall, men inte i längden. Genom att ta en likvärdig plats visar du faktiskt hänsyn till din livspartner, barn och dig själv. Ni är en familj. I sådana visar man respekt för varandra.

Visst föds vi med olika kroppsliga, ekonomiska, sociala och lokala förutsättningar. Och sedan du var liten har du och samhället förändrats. Det som kändes bra för tio–tjugo år sedan kanske inte är så du vill leva livet nu.

Drastisk brytning

Jag känner en kvinna i en familj där alla hade enormt höga krav på sig själva. Om jag plingade på hennes dörr oanmäld brukade följande scenario spelas upp: Mamman tog en snabb sväng genom hemmet för att se till att kuddarna var puffade, gardinerna hängde rätt och att köksbänken var avtorkad. I förbifarten kastade hon en blick i spegeln. Så. Nu när allt var i ordning kunde hon öppna. Det enda som fattades var att klistra på leendet och sedan var allting sååååå bra.

Det jag såg när hon öppnade var alltid samma sak. En sönderstressad människa med grå ögon, och som med en matt röst envist upprepade att allt var bra.

Jag tar upp henne som exempel men hela familjen fungerade likadant. De gjorde tappra försök att släppa alla måsten, men orkade inte hela vägen och valde till slut att flytta.

Att flytta är såklart ett stort steg för att kunna bryta sina mönster, det var deras sätt att hantera sina beteenden. Familjen kunde nu börja om. Eftersom ingen kände dem på den nya orten fanns det inte heller några förväntningar. Familjen kunde äntligen släppa alla krav och börja leva det liv de ville ha.

När vi träffades igen frågade jag vad detta mönster, det osunda beteendet, berodde på. Hon svarade att mycket kom genom arvet. Hennes mamma gjorde alltid på det viset och det blev så att hon gjorde likadant. Den stora skillnaden var att hon jobbade heltid medan hennes mamma hade valt att stanna hemma för att ta hand om barnen och hemmet.

Fundera på

Här är några steg till hur du kan bli medveten om de ovanor eller handlingar du vill förändra.

Vad gjorde dina föräldrar bra när du var liten? Hur gör du själv? Finns det något av detta som du vill förstärka i ditt eget liv?

Tänk även på motsatsen. Vad gjorde dina föräldrar som du inte tyckte var bra? Eller som var ändamålsenliga då men som inte längre är det? Gör du själv samma sak? Vad kan det bero på? Hur uppfattas det av din omgivning? Skulle du vilja ändra på något? Vad?

Skriv en lista med det du vill förstärka eller förändra. Välj nu ut en enda sak eller ovana som du vill ändra på. Börja med den minsta förändringen, det är enklast.