Mitt mål efter att graviditetstestet visat positivt blev att klara av att springa hundra kilometer per vecka ända fram till förlossningen – sträckan är min friidrottsgren, men då springer jag den i ett och samma lopp. Under graviditeten ville jag springa så mycket i veckan. Om det gick. Om kroppen ville. Bebisen hade säkerligen inget emot det. Den guppade bekvämt runt som fripassagerare under alla pass. Men min kropp behövde också orka och hålla. Jag ville inte ta sönder mig så att jag inte kunde komma tillbaka snabbt – eller överhuvudtaget – efteråt.

Det viktigaste, och det jag verkligen tog fasta på, var att göra som jag brukar och det jag mår bra av. Jag har löpning som livsstil och får energi av det. Jag springer dit jag ska. Jag upplever saker genom löpningen. Det ville jag fortsätta med så länge jag kunde, med en liten paus runt förlossningen.

Jag ville samla mil och upplevelser men inte pressa mig till tidsmål. Så jag sprang som vanligt till mina aktiviteter men nu med min lilla kompanjon.

Vi sprang till barnmorskemottagningen. Blodprov. Kissprov. Lyssna på hjärtat. Mäta magen. Lugna barnmorskan. Säga att jag inte kände mig gravid men att jag kände bebisen därinne. Alive and kicking.

Eftersom jag var gravid under covidpandemin fanns det inte särskilt många motionslopp att springa. De lopp som fanns – och som jag anmälde mig till – handlade om att delta, inte prestera. Det är en väsentlig skillnad mellan att pressa sig till det yttersta för att jaga mål för tid och placering i jämförelse med att delta för att ha mål som ger träningsmotivation.

Samtidigt gillar jag utmaningar. Därför blev min och fripassagerarens tredje månad extrem med sextiotre mil, vilket är mer än jag brukar springa utan att vara gravid. Men vi mådde bra.

Vi tog en dag i taget och jag var glad för varje dag det fungerade så bra. Sammanlagt hade jag sällskap av fripassageraren i magen under femhundra mil.

Jag är tacksam för att jag kunde fortsätta min löpande livsstil ända fram till förlossningen. Tacksam för att jag inte hade ont. Inga komplikationer. Jag mådde bra och var inte påverkad av graviditeten rent fysiskt. Jag varken kräktes eller mådde illa. Kanske var jag lite tröttare efter långa träningspass.

Det jag minns allra mest är att jag var väldigt kissnödig. Jag kissade ofta, särskilt när jag sprang. Men det kunde jag leva med. Det fanns buskar och diken.

Tips!

Jämför dig inte med andra – det handlar om dig själv och vad du mår bra av.

Sätt upp mål för vad du skulle vilja klara av under din graviditet. Det kan handla om fysisk aktivitet, praktiska göromål eller mentalt välbefinnande. Kanske blir graviditeten en anledning för dig att börja träna för att orka. Att börja med yoga för att stressa av, att sortera fotografier och sätta in i album, eller att städa ur förrådet och göra plats för ert nya liv.

Min hemliga dröm

Ett lopp på hundra kilometer är en avsevärd sträcka, oavsett hur vältränad du är. Det som lockar mig med ultralöpningen är att det är den mentala styrkan och planeringen av energiintaget som spelar störst roll för framgång. Det är något jag har haft nytta av på många andra plan i livet.

Att springa en arbetsdag, runt åtta timmar i sträck – vilket det tar för mig att klara av hundra kilometer – är en utmaning. Denna sträcka och tävling är det jag fokuserar på inom min träning, både fysiskt och mentalt. En sträcka där jag fått representera det svenska landslaget fyra gånger och hoppas på att få göra om igen. Jag gör det för min egen skull men också för att inspirera fler till att våga prova.

Sedan mitt första SM i ultralöpning 2013 – som dessutom var min första tävling i dessa sammanhang – har jag deltagit varje år. Skulle det kunna gå även som gravid? Tävlingen skulle äga rum bara tio dagar innan mitt beräknade förlossningsdatum.

Svaret var absolut inte självklart, men det var en dröm jag närde i hemlighet.

Efter vecka tjugo insåg jag att det kanske var möjligt. Efter ett oväntat bra resultat under en digital landslagsutmaning i vecka tjugosju fanns det en chans.

En vecka innan start bedömde jag det som fullt rimligt. Det var också då jag gick ut officiellt med att jag skulle genomföra loppet. Kontroversiellt såklart, och mitt beslut och träningen inför loppet bemöttes av många reaktioner, de allra flesta positiva.

Att fripassageraren och jag kom sjua på SM i ultralöpning – och klarade av att springa två och ett halvt vanliga maraton tillsammans – blev en fin bonus. Såklart gick det långsam- mare än vanligt och det blev ett trettiotal toalettbesök längs vägen, men det gick.

Vilken känsla att springa över mållinjen efter tio och en halv timmars löpning. Jag var jättenöjd. Samtidigt hade det aldrig varit så skönt att komma i mål! Det var tufft och varmt och jag började nästan gråta.

Jag vill understryka att det här var något jag gjorde för mig själv och ingen annan. Det är verkligen inget jag rekom- menderar gravida kvinnor att prova.

Däremot finns det saker du kan och bör göra. Här kommer några tips från min barnmorska.

Alla gravida kvinnor utan medicinska komplikationer rekommenderas regelbunden fysisk aktivitet. Det minskar risken för havande- skapsförgiftning, högt blodtryck, överdriven viktuppgång och depression, och det kan även lindra nedstämdhet och oro. Fysisk aktivitet kan dessutom förebygga och behandla graviditetsdiabetes och minska risken för postpartumdepression. All rörelse räknas och lite är bättre än ingen rörelse alls. Gravida som inte tidigare varit fysiskt aktiva rekom- menderas att trappa upp träningen långsamt. Den all- männa rekommendationen är minst 150 pulsökande minuter i veckan med nivån måttlig intensitet. Undvik kontaktsporter och rörelse som kan leda till fall.

Sara, barnmorska

Vill du veta mer?

Framsidan av boken Klara – att vara aktiv förälder, skriven av föreläsaren Frida Södermark

Det du har läst är ett utdrag från boken Klara – att vara aktiv förälder. Här hittar du ett smakprov från boken, länkar till var du kan köpa den och även information om författaren.