Vi tycker ofta att en person är svag när den visar sin sårbarhet. Det har jag också gjort. Jag var livrädd för att uppfattas som svag. Jag kämpade med näbbar och klor för att upprätthålla en fasad av styrka. Jag var rädd för att visa för mycket känslor, det jag stod för och den jag faktiskt var.
Det satt långt inne för mig att våga och vilja erkänna och visa att jag inte kunde och visste allt. Jag tyckte inte om att vara nybörjare, inte ha koll på läget. Det kändes som att jag blottade mig, som om jag ställde mig naken på torget och andra stod och skrattade åt mig. För jag hade satt ett likhetstecken mellan sårbarhet och svaghet.
Vad var det som jag egentligen kände och gjorde?
Eftersom jag var rädd för hur människor skulle bedöma mig ville jag inte visa mina känslor. Jag argumenterade ännu mer för min ståndpunkt, allt för att få min vilja igenom. Jag lyssnade inte speciellt mycket på hur och vad andra upplevde och sa.
Eftersom jag inte vågade känna efter i mitt inre månade jag istället om mitt yttre. Ett yttre som var fyllt med allt som kunde visa hur bra jag var. Pengar var viktigt, att ha och göra rätt saker var viktigt, utseendet, umgänget och att få känna tillhörighet.
Vi dövar vår sårbarhet
I dagens samhälle är det många som kämpar med en känsla av otrygghet, vilket bland annat kan bero på en hög skuldsättning. Därav väljer många att döva sin sårbarhet på olika sätt. En del äter så det leder till övervikt eller ohälsa. Andra kan drabbas av sömnsvårigheter. Några kan fastna i olika typer av beroenden. Hur kommer det sig att vi dövar känslan av sårbarhet när det är trygghet, tillhörighet och kärlek som vi innerst inne söker efter?
Numera försöker jag se och känna att kärlek, glädje, tillhörighet och mod kan växa fram ur sårbarheten. Vilket kan leda till äkthet, hopp, ansvarstagande och inte minst medkänsla. Jag tror och vet att när jag väljer att våga vara sårbar, hjälper det mig att hitta min inre kompass.
När jag ser tillbaka på hur jag då valde att tackla min sårbarhet ser jag det som att jag satte på ett plåster så fort jag fick ett litet sår. Allt för att dölja min sårbarhet. Tänk om jag istället hade luftat mina små sår. Tänk om jag hade tagit hjälp av en terapeut, psykolog eller coach för att få bort de stora bandagen när det hade slutat blöda, allt för att kunna hjälpa såren att läkas. Hade läkningsprocessen gått fortare då?
Att fundera på
Plåstrar du om alla dina sår, även de små risporna?
Vågar du vara sårbar inför dig själv eller andra? Vad händer när du är sårbar? Hur tror du andra ser på dig när du är sårbar?
Kan du hjälpa andra med att visa din sårbarhet?
Vill du veta mer?
Det du har läst är ett utdrag från boken Extra allt – en handbok för duktiga flickor. Här hittar du ett smakprov från boken, länkar till var du kan köpa den och även information om författaren.